All posts by webmaster

Rapport från en SPUR-granskning i Malmö

SPUR Akutkliniken Skånes Universitetssjukhus (SUS) Malmö 2017

 

Sveriges läkarförbunds och Svenska Läkaresällskapets stiftelse för utbildningskvalitet (SPUR) är en läkarledd inspektionsverksamhet där kvaliteten på vårdgivarnas AT- och ST-utbildningar granskas. Inspektionerna administreras av Läkarnas Institut för Professionell Utveckling i Sjukvården (LIPUS AB).

 

2016 beställdes en extern SPUR-granskning av dåvarande verksamhetsområdeschef Maria Ohlson Anderson via LIPUS och den 4 maj i år var det dags för inspektion!

 

Dåvarande ST-studierektor Torgny Wessman upprättade ett schema för dagen. Inspektörerna erbjöds en rundvandring i akutens lokaler samt ST-läkarnas arbetsstationer. Specialister och ST-läkare intervjuades i separata grupper.

 

Den 5 maj fick SUS akutklinikernas sektionschefer & studierektorer en preliminär muntlig återkoppling. Några ST-läkare från Malmö utnyttjade möjligheten att närvara. Den skriftliga sammanfattande bedömningen togs emot i slutet av juni. En detaljerad rapport samt mer information kring SPUR finns tillgänglig på LIPUS webbsida.

 

Sammanfattningsvis ansågs kliniken uppvisa ett gott utbildningsklimat, en växande akutläkarstab, relativt god tillgång till specialister i akutsjukvård och en målmedveten långsiktig satsning på hållbar expansion.

 

Utifrån rapportens förbättringsförslag har akutmottagningar i Malmö och Lund kommit överens om ett utbytessamarbete fr.o.m. vårterminen (VT) 2018. Utöver det pågår förhandlingar med berörda specialiteter avseende förkortning/borttagning av ”icke nödvändiga randningar” för att anpassa grundutbildningsprogrammet mer efter SWESEMS rekommendationer.  Det gäller randningar där man till största delen är avdelningsplacerad såsom neurologi, kardiologi, infektion m.m. Dessutom planeras införandet av ett linjelöst arbetssätt för akutläkare i Malmö dygnet runt fr.o.m. VT 2018.

 

Nästa SPUR-inspektion planeras till 2022.

 

 

Vid pennan,

 

Sanet Andersson

ST-studierektor

Akutkliniken SUS Malmö

 

 

PedCC-kurs i Linköping

Akutläkare är specialister i akut omhändertagande i alla åldrar. Det står i målbeskrivningen och vi brukar betona de där olika åldrarna i olika sammanhang, men jag tror få av oss känner oss som experter när vi står inför ett kritiskt sjukt barn. Vi har för liten erfarenhet av barn och inte heller den teoretiska grundkunskapen om barnakutsjukvård. Och om vi har otillräcklig utbildning under ST, blir det ju inte bättre av att det är svårt att upprätthålla och utveckla kunskaperna som färdig specialist. Därför föddes tanken om en avancerad kurs i barnakutsjukvård. Tanken var att några utländska specialister skulle medverka och därför fick kursen namnet – Pediatric Critical Care course. Det var också en möjlighet för SWESEM att stärka samarbetet med vår lillasyster, den nybildade föreningen SWEPEM – Swedish Society for Pediatric Emergency Medicine. Föreningen är till för läkare intresserade av barnakutsjukvård. Det är i nuläget en delförening till Barnläkarföreningen, men akutläkare är förstås varmt välkomna. Kursen förbereddes av akutläkare och barnläkare, med tanken att båda kategorierna skulle vara välkomna att gå kursen.

 

I slutänden blev det inte riktigt som det var tänkt. Fjorton färdiga och blivande akutläkare från Sundsvall i norr till Ystad i söder, träffades för en tre dagar lång kurs på Clinicum Östergötland i Norrköping. Alla var väl förberedda. Vi hade inför kursen haft inläsningsmaterial och en-timmes webinarier varannan vecka för att gå igenom de teoretiska grunderna. Trots de tekniska svårigheterna som alltid kommer med nya medier, var det uppskattat av deltagarna.

 

Dagarna på plats var intensiva med praktiska stationer och simuleringar. Jag höll på att starta en brand i mikrovågsugnen med mina värmekuddar som jag hade för att ge dockorna feber. Det är ju så svårt att använda levande markörer när man har barnkurs. Vi hade i alla fall god hjälp av Fridas dotter som spelat in en väldigt övertygande sekvens med ett panikartat ”Nej, jag vill inte”, som strömmade ut ur en liten bluetoothhögtalare under dockan.

 

Den sista dagen fick vi besök av Marianne Berg, barnanestesiolog på Nya Karolinska och en del av PEP-teamet som hämtar sjuka barn över hela landet och ibland även utanför våra gränser. Det blev ett fantastiskt tillskott med en kort föreläsning om transporter och några simuleringsövningar.

 

Som avslutning gjorde gruppen en checklista inför barnlarm, en lista med önskvärd traumautrustning och en lista över saker att gå igenom på hemmakliniken efter kursen. För det är bara när vi tar hem våra kunskaper till vår vardag som de gör någon nytta. Ska vi bli experter på barnakutsjukvård är en sådan här kurs bara en liten början. Att döma av entusiasmen och engagemanget bland kursdeltagarna, finns det gott hopp om att vi verkligen är på rätt väg.

 

/Katrin Hruska, Akutläkare

 

  

Ett stort tack till alla som bidragit till skapandet av kursen:

Frida Meyer, Viktoria Dixon, Nicholas Aujalay och Marianne Berg som var med på plats.

Ingunn Ólafsdóttir, Albano De Juan Plaza och Helena Wihlborg som hjälpte till med webinarier och förberedde fall.

Tack till Erika Sahlén, Anneli Holgersson och Roger Larsson på Clinicum för deras oändliga tålamod, tekniska kunnande och allmänna hjälpsamhet.

Och sist, men inte minst, tack till Martin Schilling, Verksamhetschef på Clinicum för allt stöd för att skapa kurser som driver akutsjukvården framåt.

Akutläkare i Sverige – Piteå

Piteå Älvdals Sjukhus ligger på kusten i södra randen av Norrbottens region. Här bedrivs full internmedicinsk verksamhet, med 4 medicinavdelningar, medicinmottagning samt HIA och IVA-platser. PCI:er transporteras till Sunderbyn, 6 mil bort. Det finns även elektiv ortopedi och dagkirurgi., samt öppenvårdsmottagning inom dessa specialiteter. Ibland finns kompetens inom ÖNH, ögon och barn på plats och dagtid hittar man gynekologer på sin mottagning. I Piteå stad finns 3 offentliga och en privat vårdcentral och tre stycken vårdcentraler i glesbygd. Det finns ca 40 000 invånare i vårt upptagningsområde.

 

2008 centraliserades den kirurgiska verksamheten till Sunderbyn och i samband med det omformades akutens jourlinjer till en samjour. Utifrån detta föddes akutläkarverksamheten som ett eldsjälsprojekt någon gång kring 2010. Sakta men säkert växte detta och sommaren 2014 när jag klev på min tjänst i Piteå hade akutläkarna verksamhet 6 veckor i stöten, med 6 veckors mellanrum och det var en mycket attraktiv arbetsplats för oss läkare. Detta upplägg kom till eftersom alla gjorde dubbel-ST med någon annan specialitet som grund.

 

Allt eftersom åren har gått och den stora nyttan med en fast läkargrupp på akuten har blivit uppenbar, har samma grupp läkare smetats ut på ett årsschema. Vi jobbar sällan tillsammans numera, även om kvaliteten på vår vård har hållits uppe. Vi saknar givetvis den professionella utveckling det tidigare upplägget innebar.

 

Vi är, spännande nog, anställda på medicinkliniken. Detta speciella organisatoriska arrangemang utgör både en välsignelse och en förbannelse. Eftersom jourlinjer då bemannas av samtliga ST och AT kan vi hjälpas åt att hålla uppe bemanningen. Problemet är givetvis att vi har svårt att vara med och utveckla akutverksamheten, eftersom vi då organisatoriskt tillhör en annan klinik och således har en annan chef än våra sköterske- och undersköterskekollegor.

 

Just nu brottas vi, som alla andra, med för hög belastning i jämförelse med vår bemanning och våra resurser, vilket har lett till en rad utmaningar för återväxten och den fortsatta verksamheten.

 

Vem är då jag som skriver detta?

Jag heter Anne Liljedahl och har tagit mig fram i min läkarkarriär på en minst sagt krokig bana. Det  började på akuten i Linköping, dit jag kom på ett bananskal. Dåvarande verksamhetschefen lyckades övertyga mig om min lämplighet att vara akutläkare och efter ett halvårs utsvävning på ortopedkliniken i Norrköping höll jag mig på plats där i nästan 1,5 år. Under tiden träffade jag min Kaliforniske pojkvän under en träningsresa i Japan och min äventyrslusta  gjorde att jag istället tog ett sommarvik i Piteå för att sedan, på vinst och förlust, prova livet på Amerikanska västkusten. Innan jag åkte från Piteå lyckades chefen där övertala mig till att skriva på ett ST-kontrakt ifall jag ville komma tillbaka. Det första jag gjorde på min nya anställning var att ta tjänstledigt. Klimatet i regionen var lite annorlunda då.

 

Efter nästan ett år kom jag tillbaka, med pojkvännen som nu är sambo, och sedan dess har jag kämpat mig fram i min ST i Norrbotten. Nu tror jag bestämt att jag börjar närma mig slutet. I april 2018 skickar jag in min papper, för att bli Norrbottens första specialist med akutsjukvård som bas. Förhoppningsvis har vi då även flyttat över läkargruppen till vår akutklinik så att vi bättre kan utveckla vår verksamhet tillsammans.

 

Sedan mars 2017 är jag vice ordförande för SYLF och driver underläkares frågor både lokalt och nationellt. En fantastisk möjlighet att utveckla vården och få möjlighet att göra verklighet av mitt driv och engagemang.

 

Jag drömmer om en arbetsplats med driv, intresse till ständig förbättring och med goda kontakter med våra vårdgrannar. Utvecklings- och utbildningsfrågor ligger mig närmast och jag vill gärna skapa en möjlighet Jag vill samarbeta med ortopeden, kirurgen, IVA/op, vårdcentraler och gemensamt finna bästa möjliga vård och flöden för våra patienter.

 

Jag vet att det inte behöver vara stressigt att jobba på akuten även om det är mycket att göra. Min fasta övertygelse är att vi som jobbar med patienterna, i den dagliga verksamheten, har de bästa förutsättningarna att forma innehållet och arbetssätten. Jag vill att det på min arbetsplats finns möjlighet att dra nytta av de goda initiativen, de smarta idéerna och galna förslagen och göra verklighet av dem. Testa och utvärdera och behålla och förändra. Jag tror på allas vilja att förbättra och göra sitt bästa. En bra arbetsmiljö och välmående personal innebär bättre vård för patienten. Jag hoppas på att få vara en del i utvecklingen av akutsjukvård i Norrbotten.

 

Best Evidence in Emergency Medicine

B.E.E.M

 

Eller – konsten att hålla sig uppdaterad, även när informationen är daterad.

 

Hur gör ni för att förhålla er till den senaste forskningen? Journal clubs? Följa stora akutläkarbloggar? Lyssna på podcasts? Twitter? Söker ni på pubmed flera gånger i veckan? Jag har prövat samtliga sätt men får inte till en bestående rutin. Dessutom har jag en prenumerationstjänst på artiklar som jag ständigt påminns om men lägger i en digital mapp ”för att läsa senare”. Om jag lyssnar på podcasts är jag ofta ute och rör mig och tänker ”oh bra! Detta måste jag anteckna när jag kommer hem!” vilket aldrig sker.

 

Så när BEEM (Best Evidence in Emergency Medicine) tog kontakt med SWESEM för att komma till Sverige och hålla en kurs blev jag genast taggad! NU skulle jag ÄNTLIGEN lära mig! Gänget bakom BEEM är både kliniska och akademiska akutläkare, framförallt från Kanada. De väljer ut aktuella artiklar inom akutsjukvårdsforskningen och låter sitt globala nätverk av akutläkare granska studierna samt gradera vilken relevans resultaten får till vårt dagliga kliniska arbete.

 

Södersjukhusets akutklinik ordnade med lokal och lunch på rackarbacken (bara det är ju en anledning att åka på kurs) och nästan 40 akutläkare var på plats. Ca 90% av dessa var från Stockholmssjukhusen medan övriga kom från New York, Kanada, Uppsala och jag från Kiruna.

 

Jag hade i ovanlighetens namn pluggat och läst hela instuderingsmaterialet (om vi ska vara petnoga så inte precis EXAKT allt material), för detta var inte en kurs som jag ville klara av med minsta minimala ansträngning, som min målsättning var på de flesta kurser under läkarprogrammet. Nä för nu är jag verkligen mottaglig för all statistik och evidensbaserad kunskap som gör skillnad när jag bedömer mina patienter, kunskapstörsten är större och annorlunda, BEEM är inte heller en obligatorisk kurs som uppfyller ”mjuka delmål”.

 

Inte bara hann vi gå igenom 55 antal studier (!) och diskutera deras resultat, utan det blev också ett tillfälle att utbyta erfarenheter, klinisk praxis och en klapp på axeln till oss i Sverige som lyckas behandla simpla bakteriella mjukdelsinfektioner med flucloxacillin och inte bredda pga MRSA-rädslan som våra kolleger i Nordamerika känner sig tvungna att göra (evidensen visar att detta inte behövs, rekommendationen i USA som first-line treatment är cephalexin).

 

Ni kanske inte känner som jag och blir starstruck när kolleger som arbetar i internationella akutläkarsystem föreläser om sin vardag? Med tindrande ögon suger jag liksom i mig ALLT de säger med sån självsäkerhet om hur de väljer att behandla svårt sjuka barn, patienter med septisk chock, andningsbesvär och vilken typ av intubationsrutin de brukar använda. UTAN att rådfråga andra läkare!! En stor del av att delta i internationella kurser och konferenser är ju själva INSPIRATIONSFAKTORN, att samtala med storheter inom akutsjukvård när en äter sin ostfralla en regnig oktoberdag i Stockholm ger så mycket tillbaka. Kanske till och med det som krävs för att söka sig utanför Sverige i något stadie av sin akutläkarkarriär för att faktiskt få utföra akutsjukvård utan andra klinikers synpunkter.

 

Åter till kursen. Här får ni mina bästa lärdomar:

Slentrianmässig behandling med alfa-blockare vid uretärstenar är en relativt vanlig behandlingsstrategi (som en urolog lärt mig) men evidensen säger nu att det inte finns någon fördel att behandla mindre uretärstenar, kan ej visa på snabbare stenavgång. Eventuellt har det effekt vid stenar som är större än 6mm men beakta biverkningsriskerna och behandling off-label!

 

Bästa verktyget att bedöma skalltrauma hos barn och huruvida det behövs CT är PECARN för barn äldre än 2 år. Inga bra verktyg finns för barn <2års ålder.

 

IV Kontrast ger ej akut njursvikt har en studie kunnat visa. Stort antal patienter inkluderade men studien var av observational typ utförd på ett single center så kan behövas bekräftas av andra.

 

Nya studier rekommenderar en blodtransfusionsgräns <70g/L vid anemi, bör däremot tas hänsyn till faktorer som om patienten är ensamboende, upplever symptom, har ACS, sjunkit snabbt, har ett kroniskt transfusionsbehov mm.

 

Det var väl inte så att jag blev direkt MINDBLOWN av dessa resultat. Dessutom några studier som inte direkt chockerade, t ex den som visade att opioidförskrivning leder till mer missbruk, fallolyckor och död. Det finns dock ett behov att bekräfta mycket vi tror oss veta genom just studier. Men jag tar med mig mycket som nyvunnen kunskap och upplever att jag bättre lärt mig bedöma huruvida en studie är relevant. BEEM går systematiskt igenom varje artikel och granskar den kritiskt för att sedan presentera artikelns validitet.

 

Om jag däremot upplevde att många studier var nya och fräscha så togs jag genast ner på jorden igen av akutläkarspecialister som redan läst ca samtliga studiers resultat på Twitter under våren och sommaren. Men också de fick ut något av kursen, bland annat genom att briljera med att vinna den avslutande jeopardy-tävlingen. Förhoppningsvis kommer BEEM tillbaka till Sverige om några år, jag ser fram emot revansch på jeopardy men kanske ännu viktigare att få den relevanta evidensuppdateringen.

 

Hilda Hahne arbetar som ST-läkare i akutsjukvård på Akut omhändertagande, Kiruna Sjukhus och numera en av många clinical raters för BEEM https://beem.ca/beem-raters/

 

Akutläkare i Sverige – Ystad

Halleow från Ystad! Kom, vi tar en promenad genom vår akutmottagning, så du kan lära känna oss:

 

Så här långt söderut i Sverige får vi förstås lägga en del tid på sydliga aktiviteter som att plocka kokosnötter och smörja in oss i SPF 50+, men som tur är har vi ändå tid över för att bedriva akutsjukvård. Och det gör vi på en mysig och kompakt akutmottagning med innovativa och smarta förvaringslösningar.

 

Vi tar emot ca 31000 patienter per år. Det är ca 80-100 om dagen, utom på sommaren. På sommaren har vi nämligen våra kära turister som badar i farliga strömmar, äter för mycket Wallanderbakelser, blir renoveringssugna och slår lös på sina sommarboende med farliga verktyg eller halkar på nyoljade teakdäcket med pannan före i storsegelsvinschen. Så då har vi upp till 130 besök vissa dagar och många utmärkta tillfällen att öva sin tyska, engelska eller stockholmska. Vårt helårsklientel bjuder däremot på ett urval av härliga skånska dialekter samt polska (från färjan), vilka inte bör förväxlas.

 

Akutmottagningen är dygnsöppen och bemannas 8-21 vardagar och 8-14 helger med specialist- och underläkare från akutkliniken. Vi är (inklusive chefen) 4 specialister i akutsjukvård, 1 i internmedicin, 1 i allmänmedicin samt 1 narkosläkare. Sjukhuset har även IVA, planerad och akut kirurgi och akuten bemannas övrig tid med ST-läkare från medicin- och kirurgkliniken. Vi på akutkliniken rondar även akutvårdsavdelningen AVA.

 

Vi får samma sorts patienter som alla andra akutmottagningar, inkl. barn i alla åldrar med kirurgisk frågeställning. STEMI som upptäcks preshospitalt går direkt till SUS och röda trauman dirigeras till antingen Kristianstad eller SUS, med mindre de är för instabila, i vilket fall de kommer till oss först om vi är närmast.

 

Akutmottagningen (sjukhusets hjärta, eller hur? ELLER hur skulle det vara om vi började kalla det sjukhusets HJÄRNA? Det borde inte provocera någon, tror jag) är som sagt liten till ytan: bakom buren med sekreterare som registrerar patienterna i väntrummet finns två triageplatser, där vi specialister arbetar med undersköterska och gör primär bedömning: ger patienten prioritet eller goda råd om egenvård (hej nackspärr!) och startar nödvändiga behandlingar eller utredningar. Hit kommer vår drift-sjuksköterska och triagerar när vi går iväg för att handleda akutens underläkare eller stå bakom dem på larmen.

 

Gå nu fem steg från triageområdet och du är på akutens viktigaste och mest efterfrågade plats: patienttoaletten. Vänd på dig 180 grader: där har du kirurgdisken, medicindisken (ja, jag VET: specialitetsinddelad fortfarande…men snart snart kanske vi kan ta bort dem) och här är också platsen för driftssjuksköterskan och en bokhylla med ett 50 tal pärmar varav vi använder en dagligen (resten är till att bläddra febrilt i om man får en kem-olycka eller ska utlösa katastrofplanen. Eller sopsortera en blöja.) Gå fyra steg till framåt, så är du på personaltoaletten. “Vad gör jag här?” tänker du om du varken är kissenödig eller behöver gråta och backar ett steg; då är du i korridoren med två akutrum och 11 behandlingsrum varav ett gipsrum. (Där man gipsar alltså. Alla rum kan ha väggar av gips, vi kallar dom inte gipsrum för det. Däremot är ett annat av rummen ett isoleringsrum. Det kallas så för att det har tre dörrar istället för en och för att man bakom tre dörrar, en himmelsblå skyddsrock och ett felvänt munskydd kan känna sig väldig isolerad från omvärlden.) Stå nu kvar och räck ut handen snett åt höger: då är det sannolikt att du fångar en av våra 5 ST- eller 7 underläkare som springer in och ut från sin platsmässigt något kondenserade läkarexpedition. Går du in dit känner du att luften närmast vibrerar av alla surrande tankar om kluriga diagnoser som åratal av skolgång och googlesökningar på “blue toe syndrome” har satt igång. Den energin skulle kunna driva ett kraftverk! Eller en region Skåne poolbil. Vi tittar på de alternativen iaf.

 

Ta steget ut i korridoren igen, följ den runt medicindisken åt vänster till rum 2. Samma gula nummerskylt på dörren som till alla de andra behandlingsrummen, men öppna dörren och -surprise! Här var det fika! Life is verkligen a box of chocolates. Är det soligt går du bara rakt igenom fikarummet och sätter dig i den grönskande innergården. Om du har rast alltså. Annars får du varsågod att palla dig ut och ta nästa patient först. Du ser den: Där, i patientliggaren: en prio 2, uppkopplad, sökorsak: dyspné. Titta på monitorn: puls 128, blodtryck 98/60, saturation 86%. Du känner det: det här är bättre än fikarast. Världens bästa jobb kallar.

 

 

Catarina Ellehuus Hilmersson

Överläkare

Akutmottagningen Ystad

 

  

Rapport från ett NordFEM-möte

NordFem – nordiska feminister? Nej, inte riktigt. NordFem är namnet på akutläkarföreningen för de nordiska länderna. Medlemmar i NordFEM är således Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island. Möten hålls varje år i samband med EuSEM-konferensen.

 

I år hölls mötet på EuSEM 2017 i Athen den 26 september. För första gången sedan samarbetet startade, har nu samtliga nordiska länder erkänt akutsjukvård som specialitet! Island firar dessutom  25 år med akutsjukvårdsspecialiteten.

 

 

Vid uppdateringen från de olika länderna rapporteras följande; Sverige – 160 specialister med tilläggsspecialitet och 33 specialister med basspecialitet. 64 sjukhus utbildar akutläkare. Finland – 10 specialister och 140 ST-läkare. Island – 25 år med akutsjukvård som specialitet. Man har satt ihop ett program som nu möjliggör att hela specialistutbildningen kan göras på Island (till skillnad från tidigare då man har haft placeringar i USA/nordiska länder). Danmark – 100 läkare som arbetar under akutläkarspecialistliknande former. Den nya utbildningen planerar att startas till sommaren 2018. Flertalet utbytesprogram mellan Danmark och Sverige pågår. Norge – Implementering av ett nytt akutläkarprogram från den 1 mars 2019.

 

Man diskuterade även transnordiska utbildningar, nordisk forskningskurs och fellowships.

 

Ett studie av en trans-Europeisk akutsjukvårdsdatabas med systematisk registrering av söksymptom presenterades av den finska delegationen. Just nu rapporteras det in data från 11 akutmottagningar i lika många länder. Optimalt vore att 2-3 akutmottagningar per land ingår. Förutsättningar för detta skall undersökas.

 

Nästa möte blir på EuSEM 2018 i Glasgow.

 

Gå gärna med i SWESEMs eller NordFEMs facebookgrupper!

https://www.facebook.com/swesem/

https://www.facebook.com/nordfem/

 

 

Nicolina

Akutläkare i Sverige – Varberg

På akutmottagningen i Varberg finns cirka 30 läkare anställda, av dem 6 st specialister och 18 st ST-läkare i akutsjukvård. Akutläkarna arbetar parallellt med sjukhusets övriga jourlinjer, delar av dygnet. Akutläkarna i Varberg tar också hand om barn-, ögon- och öronpatienter då den slutenvården och jourverksamheten är förlagd i Halmstad. AT-utbildningen i Varberg har, efter ett intensivt arbete, gjorts akutsjukvårdsinriktad och AT-läkarna gör sina första respektive sista månader på sjukhuset under sin AT.

 

 

Nedan kan man läsa Nanna Rosén blogga från akuten i Varberg:

 

Jag arbetar som blivande akutläkare i Varberg. Jag är någonstans i mitten av min ST, och jobbar tillfälligt halvtid. Jag ska säga redan från början att jag är en ganska naiv person.

 

Det finns många anledningar till att trivas med jobbet som akutläkare. På samma sätt finns det flera anledningar till att det ofta blir stressigt och tungt. Men helt klart är att Varbergs AT-upplägg är en guldkant i vardagslivet. AT-läkarna gör sedan en tid två omgångar på akuten (enbart), varav en är deras allra första placering under AT.

 

Ingen får väl en bättre insyn i de olika klinikernas samspel, än den nomadiska AT-läkaren. Och ingen står väl lika mycket mellan de olika klinikernas viljor, som akutläkaren (så upplever jag det). Att försöka etablera sig som ett trovärdigt alternativ i en värld av starka kliniktraditioner kräver vissa teflonegenskaper. Eller kanske lite zen. Förmåga att låta kommentarer passera, bara rinna av, eller svara sakligt och vid händelse av ork också diplomatiskt. Välja sina strider och allt det där. Akutläkaren kan placeras vilt på skalan från inkompetent till oumbärlig – det senaste så fort det vankas utbildning eller gud bevare oss en kafferast. Kan folk inte bara bestämma sig liksom. Ja, drömmen om det friktionsfria, kliniköverskridande samarbetet med patienten i centrum känns ibland mer eller mindre fjärran.

 

Tacka vet jag AT-läkare. För någon vecka sedan började en ny kull. Häromdagen fångade jag upp en blick från just en sådan nybliven kollega – 100% närvarande (och kanske lite skräckslagen i ärlighetens namn). Ingenting var invant eller blasé i det ögonkastet. Det gjorde mig plötsligt alldeles sprittande glad, på ett mycket barnsligt sätt (jag är trots allt en ganska naiv person). Här står vi med chansen att inspirera dem först av alla, vi får tillfälle att plocka fram de bästa egenskaperna i oss som läkare och vara förebilder (här kan man tänka sig stråkar, en lätt bris, kanske en stilla trumpet). Att vara sakliga och lagom diplomatiska i samarbete med andra, till exempel. Att förändra med stil. Jag hoppas bara att jag kommer ihåg att påminna mig själv om det när det behövs. Antagligen redan nästa vecka.

 

Nanna Rosén
ST-läkare Akutsjukvård i Varberg

 

Katrin Hruska: Spännande kurser för akutläkare!

Vi står inne på akutrummet. Det är fullt av läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som alla gör sitt bästa för att hjälpa patienten. Överläkaren från en annan specialitet säger högt och tydligt: ”Jag måste gå nu, men jag ringer ned konsulten. Det behöver finnas en specialist här.” Att jag är specialist i akutsjukvård och försöker leda hela akutteamet verkar inte ha gått fram.

 

Visst svider det lite, men jag förstår att det tar tid att etablera en ny specialitet och att utveckla vår specialistroll på akutmottagningen. Det som oroar mig är att så mycket kraft går åt till att utbilda ST-läkare att man inte mäktar med att investera i de specialister man utbildat. Ofta upplevs en så markant förbättring bara av att få egna ST-läkare med några års erfarenhet på akuten, att man inte ens ser behov av att ta nästa steg. I förlängningen riskerar det att befästa akutläkarens roll som alla andra klinikers underläkare, i stället för en specialistkollega.

 

Därför har vi i SWESEM engagerat oss i några kurser som vi tror är viktiga för Sveriges akutläkare. Förra året var det en mycket uppskattad kurs i Critical Care. I år är det BEEM-kursen 2-3 oktober på Södersjukhuset i Stockholm och kursen i pediatrisk critical care som vi ordnar tillsammans med barnakutläkarnas förening SWEPEM och Clinicum Östergötland. Båda kurserna syftar till att ge en fördjupad förståelse av akutsjukvård. Som specialister ska vi inte bara veta hur de andra specialisterna brukar göra, utan kunna motivera varför utifrån egna kunskaper. Först då kan vi bli en specialist som räknas i teamet på akutrummet.

 

Framför allt den pediatriska kursen riktar sig till färdiga specialister eller ST-läkare i slutet av sin utbildning. Många av den första generationens akutläkare fick inte lika bra utbildning som ST-läkare får idag och lever inte upp till vår egen målbeskrivning. Och även om man inte behandlar barn i sin vardag, ska man kunna handleda ST-läkarna.

 

När akutsjukvård föreslogs som egen specialitet för sex år sedan, fanns tankar på att det skulle vara en vuxenspecialitet. SWESEM slogs hårt för att akutsjukvård skulle vara specialiteten i akut omhändertagande av alla typer av tillstånd i alla åldrar. Genom att gå på våra kurser får du inte bara en bra utbildning. Du stödjer utvecklingen av vår specialitet.

 

 

Katrin Hruska

 

Professor i akutsjukvård – Lisa Kurland!

Våren har redan övergått till sommar och det är snart sex månader sedan jag installerades som professor vid Örebro universitet. Det var en stor dag; för mig personligen men framförallt för akutsjukvård. Att de högsta akademiska tjänsterna börjar inrättas markerar att vår specialitet mognat. Det är också passande att det är Örebro universitet, ett ungt och dynamiskt universitet, som valt att satsa på en professur i akutsjukvård.

 

Lördagen den 4 februari; dagen började med populärvetenskapliga föreläsningar. Den berättelse jag ville förmedla var den resa som vi gjort inom specialiteten akutsjukvård. Jag började med en film, som Tomas Lee, en ung läkare på kliniken, hjälpte mig att sätta ihop. Filmen fångade känslan av det akuta omhändertagandet och började med ett larmsamtal och följde patientens väg in till akutmottagningen. Jag berättade om specialitetens resa; att akutsjukvård har uppstått ur ett patientbehov. Men för att akutsjukvård skulle få specialitetsstatus krävdes det att det fanns forskning inom ämnet.

 

Mycket av den forskningen som gjorts inom akutsjukvård har följt blåljusen. Som jag ser det kan forskningen inom akutsjukvård delas in i tre kategorier; tidskritiska tillstånd, forskning utifrån symtom och systemforskning. Med tidskritiska tillstånd menar jag tillstånd så som hjärtstopp, trauma och sepsis. Dessa tillstånd kännetecknas av att patientutfallet är beroende av tiden till behandling. De stora tidsvinsterna för hjärtinfarkt- och strokebehandlingen kunde göras när akutsjukvården inkluderades i vårdkedjan. Det blir allt tydligare att så också blir fallet för patienter med sepsis.

 

En av hörnstenarna inom vår specialitet är att patienterna söker med symptom, inte diagnoser. Därför behöver vår forskning också utgå ifrån symptompresentationerna. Det är inte helt enkelt; hur kan vi enhetligt och på ett vetenskapligt sätt definiera dessa populationer t.ex. patienter med nedsatt allmäntillstånd? Utifrån symptompresentation behöver vi kunna identifiera vilka patienter som är i behöv av en akut handläggning och skilja dem från de som kan vänta eller kan återgå till hemmet.

 

Systemforskningen inom akutsjukvård anser jag innefattar de vårdprocesser som förekommer kring patienten. Samma tanke som ovan går igen; hur kan vi använda våra (IT) system för att hjälpa oss identifiera högriskpatienten och hur skapar vi processer för att arbeta effektivt och patientsäkert? Återigen, forskning behövs för att svara på dessa frågor.

 

Akutsjukvård kommer att få en framträdande plats i framtidens läkarutbildning. Det är inte osannolikt att vi kan komma att få ett behov av akademiker inom akutsjukvård som vi kommer att ha svårt att möta. Jag tror att lösningen ligger i att skapa nätverk och strukturer så att de relativt få akutläkare med pedagogiska och vetenskapliga meriter kan handleda flera.

 

Nu är sommaren här; också vår tid är här. Det är nu vi kan och ska utveckla ämnet fullt ut; för våra patienter. Vi ska ta fram data, ställa frågor och driva utvecklingen inom akutsjukvård. För att kunna göra detta behövs forskning.

 

Lisa Kurland

 

Samarbete över Sundet

Då bristen på randningsplatser i Region Skåne inom anestesi och intensivvård är stor, har ett samarbete med Region Sjaelland inletts och det finns numera ett etablerat utbyte mellan de båda regionerna. ST-läkare från Region Skåne gör anestesi- och intensivvårdsrandning i Danmark och ST-läkare från Danmark kommer till Skåne för att bli akutläkare enligt de svenska riktlinjerna (specialiteten finns ännu inte i Danmark).

Här berättar Måns Forsberg, ST-läkare i Helsingborg, om sin randning i Danmark.

 

Den 1 april 2016 startade jag på Köges anestesi- och intensivvårdsavdelning, där jag genomförde en 6-månaders randning. Kort sagt mycket bra randning. Lärorikt, bra och trevliga kollegor som gärna ville lära ut sina kunskaper.

 

Samarbetet med Region Sjaelland kommer att fortgå. Region Skåne planerar redan att skicka fler kollegor till olika sjukhus i Danmark. Jag fick därför förfrågan om jag kunde dela med mig av de erfarenheter jag fick under min randning. Därav detta inlägg.

 

Till vardags arbetar jag som ST-läkare i Helsingborg där jag kombinerar en ST-tjänst i akutsjukvård och internmedicin. Min grundutbildning har jag från Odense, så danskan var inte någon barriär för mig.

 

Praktiska saker innan start!

Det gäller att ha koll på det jordiska. Boende och ersättning är de stora sakerna. Man ska veta att många danska uthyrare vill att man betalar in dubbel hyra första gången (en hyra som deposition). Detta samtidigt som att traktamente betalas ut månaden efter (dvs första utbetalningen finns disponibel 2 månader efter start i Danmark). Detta kan då göra att man ska ligga ute med 3 st hyror innan man får ersättning.

 

Dansk läkarlegitimation!

Fås ganska enkelt via Sundhetsstyrelsen (www.sst.dk). Ansök om ”legitimation til selvstendigt virke, utbildning i annat nordiskt land”. Ansökan är elektronisk och ska kompletteras med vidimerade kopior av din svenska läkarlegitimation och en vidimerad kopia av ditt pass.

 

På plats i Köge!

Jag började med generell upplärning i luftvägshantering och narkosmedel, detta i samdagskirugi (små snabba operationer). Efter några veckor satt jag på sal och efter ytterligare några veckor gick jag vidare till att gå som dagjour på anestesin. Då mestadels arbetandes på operationsgången, men stundtals gick jag även på MIG-uppdrag på huset och mottog trauma på akuten. Jag fick stå med patienterna själv, men alltid med en senior kollega med snabba fötter och en testad telefonlinje i bakgrunden, men jag fick prova själv först. Efter 4,5 månader på anestesin gick jag över till intensivvårdsavdelingen där jag fick ronda självständigt och därefter gå igenom mina idéer och val med avdelningens överläkare.

 

Medan jag var på narkos ingick jag i läkarschemat för avdelningen, och jag kände mig som en del av avdelningen och som en kollega. På IVA fyllde jag ingen schemarad men hade då större möjlighet till att få extra undervisning och handledning av erfarna kollegor.

 

De praktiska procedurer som jag blev upplärd i var; maskventilering, NPA, OPA, larynxmask, intubation (direkt och via video) och induktion, akut och vanlig (med olika narkosmedel). Utöver detta fick jag öva på att sätta CVK, artärnål, spinalbedövning, perifera block (saphenus och poplitea) och sedation inför elkonvertering.

 

Vad jag praktiskt gjort på 6 månader:

Maskventilerade patienter – 157 st

Intubationer med direktlaryngoskopi  – 93 st

Intubation med videolaryngoskopi – 42 st

CVK (ultraljudsväglett i v. jugularis interna) – 52 st (ingen pneumothorax eller artärpunktion)

Artärnål  – 35 st

DC-konverteringar (sedationsdelen) – 36 st (ASA 1-3)

Anestesiinduktion (ensam med ssk, inte akut inledning/crash induktion) – 110 st

Crash induktion (med ssk och ibland med äldre kollega på salen) – 5 st, varav av 2 på AKM

Preoperativ bedömning – ca. 200

Självständig rondning av IVA-patient – 33 st (samma pat kan räknas flera gånger om det varit vid olika dagar denna rondats)

Akuta uppdrag (MIG uppdrag) – 15 st

Traumamottagning på AKM – 22 st

Intubering av patient på IVA – 3 st

Spinalblockad – 25 st

 

Som jag började med att säga har tiden i Köge varit mycket bra och lärorik. Det jag tycker är den viktigaste saken jag tagit med mig hem, är nog arbetssättet/tänket att ”vad gör jag om detta inte går/funkar”? Vilken är min plan b och c?

 

Måns Forsberg

ST-läkare akutsjukvård Helsingborg