All posts by webmaster

Samarbete över Sundet

Då bristen på randningsplatser i Region Skåne inom anestesi och intensivvård är stor, har ett samarbete med Region Sjaelland inletts och det finns numera ett etablerat utbyte mellan de båda regionerna. ST-läkare från Region Skåne gör anestesi- och intensivvårdsrandning i Danmark och ST-läkare från Danmark kommer till Skåne för att bli akutläkare enligt de svenska riktlinjerna (specialiteten finns ännu inte i Danmark).

Här berättar Måns Forsberg, ST-läkare i Helsingborg, om sin randning i Danmark.

 

Den 1 april 2016 startade jag på Köges anestesi- och intensivvårdsavdelning, där jag genomförde en 6-månaders randning. Kort sagt mycket bra randning. Lärorikt, bra och trevliga kollegor som gärna ville lära ut sina kunskaper.

 

Samarbetet med Region Sjaelland kommer att fortgå. Region Skåne planerar redan att skicka fler kollegor till olika sjukhus i Danmark. Jag fick därför förfrågan om jag kunde dela med mig av de erfarenheter jag fick under min randning. Därav detta inlägg.

 

Till vardags arbetar jag som ST-läkare i Helsingborg där jag kombinerar en ST-tjänst i akutsjukvård och internmedicin. Min grundutbildning har jag från Odense, så danskan var inte någon barriär för mig.

 

Praktiska saker innan start!

Det gäller att ha koll på det jordiska. Boende och ersättning är de stora sakerna. Man ska veta att många danska uthyrare vill att man betalar in dubbel hyra första gången (en hyra som deposition). Detta samtidigt som att traktamente betalas ut månaden efter (dvs första utbetalningen finns disponibel 2 månader efter start i Danmark). Detta kan då göra att man ska ligga ute med 3 st hyror innan man får ersättning.

 

Dansk läkarlegitimation!

Fås ganska enkelt via Sundhetsstyrelsen (www.sst.dk). Ansök om ”legitimation til selvstendigt virke, utbildning i annat nordiskt land”. Ansökan är elektronisk och ska kompletteras med vidimerade kopior av din svenska läkarlegitimation och en vidimerad kopia av ditt pass.

 

På plats i Köge!

Jag började med generell upplärning i luftvägshantering och narkosmedel, detta i samdagskirugi (små snabba operationer). Efter några veckor satt jag på sal och efter ytterligare några veckor gick jag vidare till att gå som dagjour på anestesin. Då mestadels arbetandes på operationsgången, men stundtals gick jag även på MIG-uppdrag på huset och mottog trauma på akuten. Jag fick stå med patienterna själv, men alltid med en senior kollega med snabba fötter och en testad telefonlinje i bakgrunden, men jag fick prova själv först. Efter 4,5 månader på anestesin gick jag över till intensivvårdsavdelingen där jag fick ronda självständigt och därefter gå igenom mina idéer och val med avdelningens överläkare.

 

Medan jag var på narkos ingick jag i läkarschemat för avdelningen, och jag kände mig som en del av avdelningen och som en kollega. På IVA fyllde jag ingen schemarad men hade då större möjlighet till att få extra undervisning och handledning av erfarna kollegor.

 

De praktiska procedurer som jag blev upplärd i var; maskventilering, NPA, OPA, larynxmask, intubation (direkt och via video) och induktion, akut och vanlig (med olika narkosmedel). Utöver detta fick jag öva på att sätta CVK, artärnål, spinalbedövning, perifera block (saphenus och poplitea) och sedation inför elkonvertering.

 

Vad jag praktiskt gjort på 6 månader:

Maskventilerade patienter – 157 st

Intubationer med direktlaryngoskopi  – 93 st

Intubation med videolaryngoskopi – 42 st

CVK (ultraljudsväglett i v. jugularis interna) – 52 st (ingen pneumothorax eller artärpunktion)

Artärnål  – 35 st

DC-konverteringar (sedationsdelen) – 36 st (ASA 1-3)

Anestesiinduktion (ensam med ssk, inte akut inledning/crash induktion) – 110 st

Crash induktion (med ssk och ibland med äldre kollega på salen) – 5 st, varav av 2 på AKM

Preoperativ bedömning – ca. 200

Självständig rondning av IVA-patient – 33 st (samma pat kan räknas flera gånger om det varit vid olika dagar denna rondats)

Akuta uppdrag (MIG uppdrag) – 15 st

Traumamottagning på AKM – 22 st

Intubering av patient på IVA – 3 st

Spinalblockad – 25 st

 

Som jag började med att säga har tiden i Köge varit mycket bra och lärorik. Det jag tycker är den viktigaste saken jag tagit med mig hem, är nog arbetssättet/tänket att ”vad gör jag om detta inte går/funkar”? Vilken är min plan b och c?

 

Måns Forsberg

ST-läkare akutsjukvård Helsingborg

 

SWESEMs granskare för Säkert Trauma

Det var med en speciell känsla jag klev in på akutmottagningen i Lund. Sist jag var i Lund skulle jag gå Eric Dryvers kurs Akutsjukvård för blivande akutläkare. Nu har jag istället kommit hit som granskare för traumarevisionen. Att komma tillbaka för att granska ens egna instruktörer känns lite egendomligt.

 

Arbetet som granskare börjar alltid med ett uppstartsmöte, där man i ett team gemensamt går igenom det mottagande sjukhusets självvärdering. Den sammantagna kompetensen i rummet är hög och tillsammans identifieras snart luckor och frågor att ta upp under det kommande platsbesöket.

 

När jag anmälde mig som granskare för projektet ”Säkert trauma” undrade jag någonstans om jag verkligen var kvalificerad att representera SWESEM, men under uppstartsmötet och löpande genom processen, så förstod jag allt mer att jag satt inne med kunskaper som de andra saknade. Ingen i rummet hade kunskaper om såväl intra- som prehospital vård, ingen annan hade nog åkt med i en ambulans och ingen annan arbetade regelbundet på en akutmottagning.

 

Själva granskningen tog två dagar, därefter träffade vi granskare från övriga sjukhus i regionen under en tredje dag för att diskutera samarbetet mellan sjukhusen. Under första dagen träffade vi och intervjuade personal som på något sätt var inblandad i traumaomhändertagandet. Den andra dagen deltog vi i övningsscenarion som åskådare, där meningen var att vi skulle fokusera på hur övningen och debriefingen gick till snarare än på det medicinska.

 

Andra dagen var riktigt rolig, det var tre olika övningsscenarion där hela kedjan testades från skadeplats tills att patienten är på IVA efter op. Jag tror aldrig jag tidigare sett ambulanspersonal, akutläkare och akutsköterskor, narkosläkare och narkossköterskor, kirurger, ortopeder och t.o.m. thorax- och neurokirurger i samma rum.

 

Mina dagar i Lund var långa och började före åtta varje dag och min grupp lämnade inte sjukhuset förrän tidigast halv sex. När vi lämnade sjukhuset andra dagen hade vi ett digert arbete framför oss med att börja foga samman rapporten. Vi handlade några flaskor vin på närmaste Systembolag samt ett smörgåsbord med godsaker i saluhallen och återvände sedan till hotellet där vi satte oss ned med rapporten. Det digra arbetet till trots, så hade vi en riktigt underhållande kväll med mycket skratt och fnitter, god dryck och mat och i slutet på kvällen ville vi alla vara med i nästa granskningsomgång och undrade om vi kunde önska samma kollegor. Vi tänker alla sju att återvända till Lund för uppföljningsmötet till hösten och planerar en ny kväll tillsammans med vin och charkuterier.

 

Sammanfattningsvis så är detta en erfarenhet jag uppriktigt vill rekommendera, jag har än mer insett hur viktig roll vi akutläkare har samt har knutit nya kontakter för framtiden. Jag har också fått med mig nya verktyg hem och kan bättre medverka till förbättringar på min egen arbetsplats. Jag planerar självklart att vara med när nästa grupp av sjukhus skall granskas till hösten.

 

Vill du också vara med som granskare? SWESEMs styrelse söker nu individer med intresse för trauma inför nästa omgång av ”Säkert trauma”. Vi tänker oss att du är erfaren ST eller specialist i akutsjukvård, självklart måste du vara medlem i SWESEM för att kunna vara vår representant.

 

Följande datum är aktuella 13-14/11 uppstartsmöte och 4-6/12 lokalt platsbesök samt regionalt möte.

 

Kontakta oss på info@swesem.org om du är intresserad av att vara med eller vill veta mer!

 

Anna Allberg

ST-läkare i akutsjukvård Huddinge

Kassör i SWESEM

 

Sundhetsstyrelsen i Danmark bjuder in SWESEM

SWESEM fick en inbjudan att tala vid Sundhetsstyrelsens (Danish Health Authority) möte för arbetsgruppen för värdering av en akutsjukvårdsspecialitet.

Närvarande på mötet var representant från Sundhetsstyrelsen, representanter från alla 5 regioner i DK, representanter från andra specialiteter samt ordförande för DASEM, Christian Skjærbæk.

Diskussionerna liknande till stor del de som fördes i Sverige för 10-15 år sedan med mycket entusiasm, men också en hel del farhågor från de olika representanterna från andra specialiteter.  Man har redan beslutat sig för att om akutmedicin (som det heter i Danmark) skall bli en specialitet, skall det vara en basspecialitet och inte en tilläggsspecialitet.

 

dagsorden

 

Mitt uppdrag var att berätta om den svenska målbeskrivningen från Socialstyrelsen, Cor Curriculum från SWESEM och Utbildningsplanen för Akutsjukvård från SWESEM. Jag berättade även en del om hur akutläkarspecialister jobbar i Lund och på andra håll i Sverige. Det var väldigt positiv stämning och de var väldigt intresserade och frågvisa.

 

Christian Skjærbæk, ordförande i DASEM, hade strax innan föredragit ett förslag till dansk målbeskrivning för specialiteten akutmedicin. Det mesta var mycket likt den svenska målbeskrivningen, och det var härligt att höra honom argumentera för vår specialitet!

 

dasem

 

Vi väntar nu med spänning på nästa steg och hoppas att vår närvaro på mötet kan påverka processen i rätt riktning!

 

Nicolina Carlsson

Specialist i Akutsjukvård & Internmedicin

Studierektor Akutsjukvård SUS Lund

Styrelseledamot SWESEM

Omstrukturering i Utbildningsutskottet

Bäste/a medlem!

 

Det pågår en del inom akutsjukvård i Sverige och andra nordiska länder och vi håller just nu på att omstrukturera SWESEMs utbildningsutskott.

 

Vi efterlyser medlemmar som kan tänka sig ett framtida uppdrag inom utbildningsutskottet och som har idéer och tankar hur ut- och fort-bildningen kan förbättras och upprätthållas. En bred spridning bland såväl ST-läkare samt unga eller erfarna specialister eftersträvas, helst från olika håll i landet.

Så om du har alltid har haft just den geniala idéen men inte visste vem du ska vända dig till, här har du chansen att lyfta din röst.

 

Hör av dig till

 

info@swesem.org

 

och beskriv kort vem du är, hur långt du har kommit, var du jobbar samt vilka intresseområde du har.

 

Jag ser fram emot att diskutera utbildningsfrågor med just dig,

 

Vi hörs snart,

 

Philipp Martin

Sammankallande för utbildningsutskottet, SWESEM

 

Rapport från styrelsemöte i Göteborg

Styrelsens andra internat för året hölls i Göteborg, på Östra sjukhuset. Vice ordförande Tobias Carlson tillhandahöll möteslokal och rundvandring på den nyrenoverade akutmottagningen. Vi fick även träffa några av läkarna på det s.k. ‘stream team’ samt höra om det fina samarbetet med medicinavdelningarna angående direktinläggningar efter triagering.

 

20161107_154549

 

Huvudpunkterna som diskuterades vid internatet:

 

  • Redovisning av uppdrag från de olika utskotten; FoU-utskottet presenterar bl.a. ett förslag till rekommendationer för vetenskapligt arbete under ST, Kommunikationsutskottet presenterar bl.a. publicerade och kommande artiklar och Utbildningsutskottet redovisar bl.a. färdigskriven specialistexamen samt planering för ny struktur i utskottet.

 

  • Akutsjukvårdens uppdrag (till skillnad från akutsjukvård kompetensprofil) diskuteras, förslag på definition från Tobias Carlson.

 

  • Fokusområden och uppdrag för de olika utskotten, framtidsplaner

 

  • Utskottens utformning, nyrekrytering av medlemmar till de olika utskotten, framförallt till Utbildningsutskottet.

 

  • Medlemsrekrytering – representerar SWESEM medlemmarna? Vad kan man göra för att nå ut till befintliga och blivande medlemmar?

 

  • Program för SWEETs 2017

 

  • Återkoppling och presentation om SWESEM Mål & Visioner med 5-årsplanering

 

  • Planering för årsmötet 2017; valberedningen, SWESEMjr

 

Styrelsen

ICEM 2016 – En intensiv vecka i Kapstaden.

The international  conference on emergency medicine 2016 gick av stapeln 18-21 april i fantastiska Kapstaden i Sydafrika.

 

icem

 

Det bästa med stora konferenser är ju ofta nätverkandet och är man på konferens med Katrin Hruska och Arin Malkomian så bjuds man på möjligheter till nätverkande som man (iaf inte jag) kunde ordnat på egen hand. Det officiella programmet var gott om föreläsningar som på pappret såg intressanta ut men som den erfarna konferensbesökaren vet så är det viktigaste inte ämnet utan talaren. De intressantaste och hetaste ämnena kan utan problem göras otroligt tråkiga av en dålig talare och vice versa. Jag försökte hitta en lagom mix av välkända FOAMare och gamla EM Rävar som Joe Lex  och Greg Henry men även föreläsningar med spännande titlar med, för mig, okända talare. Ibland blev det bra och ibland satt jag och Arin och twittrade oss igenom föreläsningen tills Arin drog med mig för att träffa någon häftig FOAMare som Katrin satt och fikade med. Det blev ganska mycket fika…

 

En av höjdpunkterna under konferensen var tisdagens keynote av SWEETS-bekantingarna Sa’ad Lahri och Kamil Vallabh från Kapstaden. Deras tal ”It’s not who I am underneath, but what I do that defines me” var sprängfyllt med med inspiration och emotion och lämnade nog ingen oberörd.

 

Vår egen Katrin Hruska gjorde det modiga valet att hålla sin föreläsning om höftfrakturer helt utan bilder. ”Alla vet ju redan hur en höftfraktur ser ut och jag vill att  publiken ska tänka att det är deras egen mormor som brutit höften”.  Föreläsningssalen var proppfylld och föreläsningen blev väldigt uppskattad. Huvudpoängerna ser ni här nedan.

 

katrin

 

När man går på en föreläsning vars kvalitet och innehåll man är osäker på så är ju en bra taktik att sätta sig långt ut på en bänkrad, så att man kan byta föreläsning om det blir allt för tråkigt. Däremot får man absolut inte vara en av alla dessa irriterande människor som kommer tidigt och sätter sig längst ut och blockerar en hel rad. Säkerligen står dessa människor allt som oftast också till vänster i rulltrappan!

 

Som vanligt gäller det att förhålla sig sunt skeptisk till det som sägs, särskilt om föreläsaren inte refererar några studier, har tagit emot sponsring från läkemedelsbolag eller inte uppger intressekonflikter. Typexemplet under ICEM var ACEPs förre president Michael Gerardi som pratade om stroke och höll en väldigt ensidig presentation om fördelarna med trombolys utan att nämna blödningsrisken. Som stöd drog han några utvalda patientfall..  Han gick så långt som att säga att ACEPs senaste guidelines hade accepterats väl utav de amerikanska akutläkarna vilket vi ju vet är en bra bit från sanningen. Salim Rezaie från rebelcast skulle hålla föreläsningen efteråt men var så upptagen med att twittra ut evidensen (eller bristen på evidens) för trombolys vid stroke att han glömde sätta på sig en mick innan han gick upp på scenen.

 

Kvällarna i Kapstaden var minst lika roliga som konferensen och allt som oftast tog vi oss till waterfront för att äta och umgås med akutläkare från världens alla hörn. Roligare och mer givande semester än såhär är svårt att få så även om du inte lyckas få chefen att betala så tycker jag att du ska ta dig iväg till fler stora konferenser runt om i världen.

 

 

Jonas Willmer

Läkare Enköpings lasarett

A som i Airway

Det finns en tydlig ambition inom svensk akutsjukvård att inte likställa akutläkare med läkare på akutmottagning. Även om många av oss börjat vår karriär på så vis så är det framåt vi vill gå. Arbetsgivarna och administrationen vill gärna ha bemanning; kompetens och utfall är ofta sekundärt. Så trots att jag ville bli specialist i akutsjukvård fick jag anpassa mig och efterhand valde jag att utbilda mig utomlands. Många av mina kollegor har hoppat över till andra specialiteter där inte bara utbildning erbjöds men också där organisationen var redan på plats.

Så de flesta av oss är stöpta efter omständigheter; ex intermedicinare med akutsjukvård som tillägg (då akutsjukvård initialt inte blev en basspecialitet). Med tillhörande AVA – man måste väl vara lite på avdelning? Kanske ser man inte barn regelbundet. Gyn? Nej glöm det. Psykiatri? Ingår det? Intubera och critical care? Nej i Sverige gäller inte det, bara internationellt.

Att anpassa sig efter den lokala akutmottagningens patientpopulation och sjukhusets övriga politik är fyllt av kompromisser. I slutändan riskerar man stå med specialistbevis i handen utan vare sig färdigheter eller tillhörande en organisation som låter oss förvalta eventuella färdigheter.

 

Jag har nyligen sökt ett arbete som kräver luftvägshantering i traumasituationer och stabilisering etc. Min kompetens godkändes av svenska anestesiologer. Inte för att jag var svensk specialist i akutsjukvård utan för att jag utbildat mig utomlands. De lät mig veta att en svenskutbildad akutläkare inte hade kvalifikation nog.

Så när vi börjar bli specialister räcker inte det. Det är den faktiska kompetensen som räknas. Vilket jag också tycker är rimligt.

I mitt fall saknar jag alltså inte kompetens. Däremot saknar jag en organisation som tar tillvara min kompetens. Många arbetsgivare vill att jag kommer och handleder deras ST-läkare. Det är förvisso kul och givande men snabbt framgår det att vi inte har en akutläkarorganisation och övriga specialiteter är inte säkra på hur de ska förhålla sig till oss. Hur ska man lära en ST läkare att intubera när det inte är beslutat inom organisationen att akutläkare intuberar? CVK? Hur lär man ST-läkare att inte bara ta direktiv utan att också ge direktiv?

 

Att planera för akutläkare kräver i första hand att man är överens inom sjukhuset om en organisationsförändring. För detta krävs ekonomiska förutsättningar och en budget. Vi som akutläkare måste akta oss för att bygga hus på isen – finns inga förutsättningar (politiska eller ekonomiska) producerar vi inga akutläkare och har ej heller förutsättningar för att behålla vare sig akutläkare eller deras kompetens.

 

Så – vad är en akutläkare? En akutläkare är alltså inte (enbart) en läkare placerad på akutmottagningen utan en specialist i tidskritiska moment. Ju snabbare handläggning en patient behöver, desto mer akuta åtgärder som behövs, desto viktigare för oss, patienten och organisationen att vi kan och gör vår sak. En grundläggande färdighet i detta är att ta hand om patienter med varierande medvetenhetsgrad och sviktande vitala parametrar. Är patienten stabil och du undrar om ERCP eller inte är aktuellt har du tid att ringa efter en konsult och patienten kan får bättre hjälp av någon mer insatt än du – när situationen inte är lika tidskritiskt. Är patienten instabil så bör du agera först, sätt in antibiotika och vätska vid sepsis, starta noradrenalin vid dålig respons och intubera/söva när laktatet försämras (observera att det inte finns någon sepsisalgoritm eller annan intubationsalgoritm som tar hänsyn till platsbrist på IVA).

 

Detta är inte intuitivt eller logiskt för andra specialiteter vad jag förstår. I deras värld är akuta insatser något att tänka på en bit in i karriären. Man ska väl ha opererat lite bråck innan man tar sig an trauma. Man ska väl söva lite på operation innan man utför RSI på akutmottagningen. Man ska väl ha gått på HIA innan man hanterar arytmier. Man börjar med rektoskopier innan man ens överväger en torakotomi. Fast det är klart – är klockan efter 5 kastas allt “vett” åt sidan och vem som helst av underläkarna kan ta jouren på akuten. (Märkligt nog framstår detta ibland som ett bättre alternativ än att tänka sig att akutläkare ska ta över…).

 

Vi är också alla uppfostrade i ett system där akutmottagningen inte har någon definierad kompetens. Vi själva har sällan sett akutläkare intubera, sätta CVK, sedera med propofol etc. De som har denna erfarenhet har ofta fått den utomlands eller av någon som utbildatat sig utomlands. Märk också att i socialstyrelsens riktlinjer (se länk sidan 9) för vår kompetens bör livshotande åtgärder och behandling läras ut tidigt under specialistutbildningen.

Om övriga kliniker kan räkna med vår stabiliserande kompetens på akutmottagningen kan de i större utsträckning förbereda nästa steg i kedjan ex förbereda operationslaget, ordna plats på IVA, diskutera med olika konsulter vid multitrauma etc. Det höjer kvaliteten för patienterna.

 

Det vi måste ha klart för oss är att även om vi hittills saknar viss utbildning och erfarenhet är vår organisationsmodell överlägsen. Vi kommer att att arbeta hela vår karriär på akutmottagningen (vissa av oss säkert också prehospitalt). Ju tidigare vi börjar intubera desto mer erfarenhet får vi (att hantera medvetslösa patienter självständigt är också vägen in till den prehospitala världen). Efter 10 år har vi samlat på oss kunskap oavsett var vi börjar. De andra specialiteterna kommer fortsatt att skicka ned AT och ST-läkare, speciellt på jourtid, ofta utan direkt handledning. Det dröjer inte länge innan vi står för den mesta kompetensen (många akutläkare i Sverige vittnar om denna situation i Sverige redan idag). Men det förutsätter att vi börjar intubera etc. All väntan är förlorad tid och framför allt förlorad kvalitet för patienten.

 

Ett viktigt steg i nuvarande utveckling i Sverige är att vi planerar för att kunna ta hand om våra sjukaste patienter på akutmottagningen. Vi måste kunna alla moment som nu ofta handhas av andra kliniker. Skickar vi en ST-läkare på randning inom anestesi måste det finnas en organisation för denne att sedan intubera under resten av sin ST. Denna princip bör gälla för alla randningar och kompetenser. Sköterskor behöver också kompetens att ta hand om sviktande patienter. Behöver vi utbilda respiratorassistenter likt Södersjukhuset? IVA eller anestesisköterskor på akuten? Eller ingår detta i akutsjuksköterskors vidareutbildning? Detta är exempel på frågor som måste besvaras.

Detta bör också diskuteras och implementeras på ett nationellt plan. Jag skulle vilja se ett tydligt mål där ex alla orter som har specialister i akutsjukvård sköter alla akutens intubationer med specialist på plats. En tidsplan med slutdatum för implementering bör fastställas. En nationell tidsplan och tydliga riktlinjer för utbildningsorter borde också vara angeläget. Annars befäster vi akutläkarnas inkompetens istället för kompetens. Självklart bör man sätta in nödvändig vidareutbildning om detta behövs. Poängen är att detta måste planeras och implementeras, det sker inte av sig självt.

Min åsikt är att en specialist i akutsjukvård skall ha kompetens att självständigt hantera alla tidskritiska moment – vilket också är i enlighet med vår målbeskrivning. Annars får vi ett A och B-lag där akutläkares kompetens varierar – där vissa ser barn, andra inte, där vissa intuberar, andra inte,  vissa gör ultraljud, andra inte etc. Utan en gemensam målbild av akutläkares faktiska kompetens är det svårt för oss att bygga en hållbar organisation och också svårt för andra specialister att förhålla sig till akutläkare.

 

Just när det gäller critical care verkar det gå framåt i Sverige. KVAST, utbildningssektionen inom anestesin har hört av sig till SWESEM’s styrelse och vill samarbeta kring framtida utbildning av akutläkare. Det ser jag som en positiv utveckling även om de inte primärt har ansvar för vår sammantagna kompetens. Vidare har anestesiologer med prehospitalt intresse visat intresse av att samarbeta med akutläkare om uppdrag och utbildning (Katrin Hruska blev nyligen inbjuden till Joacim Lindes kurs för att tala om akutläkare). Region Skåne har avtalat med sjukhus i Danmark om anestesiplacering för att bättre möta deras utbildningsbehov. I Sundsvall intuberar akutläkarna nu själva alla patienter med hjärtstillestånd. Swesems populära kurs i critical care går i år i repris i Linköping.

 

För min egen del – om jag ska verka i Sverige – är det av vikt att alla akutläkare behärskar akut sjuka patienter. Några få av oss kan inte i längden vara ett undantag vad gäller kompetens. Sverige kan inte heller i längden vara ett undantag internationellt. Det bästa sättet att gå framåt är att nu samarbeta med andra kliniker och läkare för att få en gemensam målbild av akutläkares roll och kompetens. Det är inte rimligt att förvänta sig att andra kliniker skall förstå och acceptera vår utbildning och specialitet över en natt. De som är chefer och ledare inom svensk akutsjukvård måste gå före och utbilda och implementera organisationsförändringar parallellt med samarbete.

 

Critical care torde vara vårt viktigaste mål efter att vi nu blivit en specialitet. Hanterar man inte A fullt ut med intubation och sövning blir gränsen suddig för vad en akutläkare är och behärskar och man riskerar att inte göra ett bra jobb på B, C, D och E etc heller. I förlängningen blir det då oklart om en akutläkare är specialist i akuta processer och hantering av akut sjuka eller hantering av sjuka som söker akut. Vi måste laga hålen i skrovet innan skutan sjösätts.

 

Nicholas Aujalay,  styrelseledamot SWESEM

 

Sidotjänstgöring i Sydafrika – David förklarar förfarandet

Som del i min ST har jag möjlighet till 3 månaders utomlandstjänstgöring. Handledare kan förmedla kontakter men det praktiska får man ordna själv. I mitt fall träffade jag en läkare från ett mindre sjukhus i Kapstaden på SWEETs15 och blev inbjuden till hans akutmottagning. Här kommer lite korta tips samt hela mitt ansökningsförfarande.

 

Tips för dig som är intresserad:

 

  • Prata med någon som åkt, tipsen du får kommer sänka din stressnivå ofantligt mycket.

 

  • Räkna med att det tar 9 månader med pappersarbetet.

 

  • Läs igenom vilka papper som krävs till båda ansökningarna, på det viset slipper du flera resor till notarius publicus (advokat som blivit utnämnd av Länsstyrelsen, googla så hittar du närmaste).

 

  • Skaffa kontaktpersoner på alla inblandade skolor/myndigheter/sjukhus (universitetet du utbildats på, Socialstyrelsen, ditt sjukhus där du gjort AT och ST), ange deras direktadress till EICS.

 

  • Räkna efter hur många ”passfoton” du måste ha totalt, tror det är 7 (eller var det 9?)

 

  • Intyg som inte finns i Sverige: vissa måste skaffas (se nedan), andra går att komma runt.

 

  • Du rekommenderas ha internationellt körkort när du kör i Sydafrika. Du behöver ett kreditkort för att hyra bil.

 

  • Om du ansöker om VISA: Använd den VISA-ansökningsblankett man får från Sydafrikanska ambassaden, inte den från svenska UD (många hade fel blankett i december 2015).

 

 

Randningar i Sydafrika är officiellt en kurs på ett lokalt universitet och man måste således skriva in sig där. Direkt när den officiella kontakten etableras varnar man för att pappersarbetet är omfattande och för legitimerad läkare tar det minst 9 månader, vilket det faktiskt gjorde. Jag kan dock haft lite otur då universitetet i Sydafrika och även utrikesministeriet (ambassaden) ändrade två regler mitt i min ansökningsprocess.

 

Ansökan består av tre delar: Internationell validering av din utbildning via EICS i USA, ansökan om att få komma in i Sydafrika och accepteras av universitetet samt VISA-ansökan.

 

Validering via EICS är den process som tar längst tid, räkna med 6 månader. Det krävs officiellt vidimerade kopior på flertal dokument som ska vidimeras ytterligare via notarius publicus samt att de begär in dokument som vi inte har i Sverige, framför allt intyg på att man klarat AT. De flesta jag har pratat med har helt enkelt bett studierektorn skriva på ett sådant intyg, vilket fungerat bra.

 

Validering går till så att du skickar alla dokument till USA, de skickar tillbaka dokumenten till de som givit ut dem och ber dem kontrasignera och skicka tillbaka.

 

Skaffa kontaktpersoner på Socialstyrelsen, universitetssjukhuset du utbildades på samt på personalavdelningar på alla sjukhus du arbetat på och ange deras direktadresser i ansökan. Detta gjorde inte jag då jag började denna delen av ansökan just innan semestrarna. Går allt väl spelar det ingen roll men minst tre av mina dokument drog ut på tiden och att då försöka ta reda på var de har hamnat någonstans är onödigt plågsamt arbete.

 

Har man väl blivit validerad via EICS går det enkelt att ansöka till universitetet i Sydafrika. Jag hade problem dels med att jag inte fått ett ”hänga-på-väggen”-diplom då jag var första klassen från Göteborgs Universitet där man slutade med det. Detta störde ansökningen men de accepterade ett papper från GU där man intygade att man slutat med detta. Mitt i min ansökan ändrade man så det måste stå exakt samma namn, inklusive mellannamn, på betyget från GU och på passet, de accepterade inte att personnumret var samma. Detta är bara ett problem om du i folkbokföringsregistret har kryssat att du inte vill ha ditt mellannamn på officiella brev. Antingen ändrar man på folkbokföringen och skriver ut ett nytt betyg eller så går det att göra en tillfällig ändring i Ladoc så att inofficiella namn kommer med och skriver ut ett nytt betyg. De accepterar inte ett extra intyg som intygar att man är samma person i båda dokumenten. Hur detta fungerar för personer som bytt namn kunde de inte svara på, regeln ändrades i november 2015.

 

I ansökningspappren står det att man själv är ansvarig för ett korrekt VISA när man reser in i Sydafrika. Detta skapade ett ovanligt problem. Enligt universitetet i Sydafrika, samt ambassadens hemsida är Sverige ett undantagsland från att behöva ansöka om VISA. Det stämmer om man åker som turist, då kan man stanna i Sydafrika upp till 90 dagar utan att behöva ansöka om VISA. Vad jag förstår så har de flesta svenskar senaste åren åkt på det viset. Om man däremot frågar Sydafrikanska ambassaden är det enbart för turister, inte om man ska komma som student vilket man alltså officiellt gör. Om man ska randa sig kortare än 90 dagar tar VISA-ansökan cirka 10-15 dagar, men går inte att göra förrän du har blivit bekräftad att du har fått en plats på universitetet. VISA-ansökan sker på plats i Stockholm på Sydafrikanska ambassaden, kolla att alla papper stämmer med någon som åkt, de accepterar inte kompletteringar senare. Störst problem för mig var att man måste visa att man är försäkrad under hela perioden och de accepterade inte de försäkringsbrev jag kunde få från Landstinget. Ambassaden krävde att datumen för själva vistelsen skulle stå på försäkringsbrevet vilket försäkringsbolaget inte kunde ordna. Jag gick runt detta genom att min chef fick skriva ett intyg på att jag var helförsäkran under vistelsen.

 

 

 

David Fagerberg

ST Akutsjukvård

Akutmottagningen Sundsvall

Akut- och ambulansverksamheten LVN